Män i lycra och kvinnor i skägg

En feministisk betraktelse över villkor för motionsloppsdeltagande.

Foto: NIH

Av: Karin S. Lindelöf, FD i etnologi, forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, gästforskare på NIH under september-oktober 2015.

En pensionerad kvinna från Västmanland berättar för mig hur det gick till när hon som småbarnsmamma omkring 1980 började träna och delta i motionslopp. Hon hade vid den tiden, som så många andra kvinnor före och efter henne, huvudansvaret för barn och hem. Kvinnan berättar att varje gång hon bad sin man om att ”vara barnvakt” åt de gemensamma barnen, skyllde han på att han måste träna. ”Då bestämde jag mig för att det ska jag också! Och så anmälde jag mig till Engelbrektsloppet.” Det tycks dock inte ha blivit så mycket barnvaktande för mannens del, utan kvinnan berättar hur hon tog med sig ungarna till skidspåret och lät dem leka i en snödriva. ”Varje gång jag kom förbi stannade jag och frågade: Har ni det bra? Fryser ni? Kan jag ta ett varv till?”. Det var kanske inget idealupplägg och definitivt ingen ”egen tid”, men tränade gjorde hon och det krävande skidloppet genomfördes – inte bara en utan flera gånger. Hennes berättelse är dock ett typexempel på hur villkoren för kvinnors motionsidrottande kunde se ut, för 35 år sedan, liksom idag.

I Sverige har konditionsidrotter som löpning, skidåkning och cykling fått ökad popularitet under de senaste åren. Träningsgrupper och motionslopp av alla slag lockar mängder av deltagare. Motionsloppsfenomenet har också blivit medialt synligt, och det är lätt att få uppfattningen att ”alla” tränar inför och deltar i motionslopp. Samtidigt är det givetvis långt ifrån hela befolkningen som gör det. Men frågan är vilka som har möjlighet att delta, och på vilka villkor? I den här texten vill jag reflektera kring trenden av motionsidrottande och loppdeltagande utifrån ett feministiskt perspektiv.

Utgångspunkten är mitt projekt om motionslopp för kvinnor, så kallade tjejlopp, och villkor för kvinnors motionsidrottande i Sverige. Förutom de rena tjejloppen undersöker vi även lopp som idag är öppna för både kvinnor och män, men som tidigare var ett manligt privilegium, exempelvis Vasaloppet (åren 1924-1980). En viktig notering är att även om kvinnor officiellt var utestängda, så betyder det inte att de inte deltog. Somliga bar förklädnader, t.ex. lösskägg, medan andra drog ner mössan och försökte låta bli att göra så mycket väsen av sig. Vissa av dessa kvinnor upptäcktes, somliga trakasserades av manliga deltagare, andra lyftes ur spår av arrangörerna. Kvinnor sågs uppenbarligen som opassande anomalier i dessa sammanhang.

Under 1980-talet började särskilda motionslopp för kvinnor att dyka upp (Lindelöf 2015). För att locka så stor bredd av deltagare som möjligt är distanserna betydligt kortare och arrangörerna har ofta tonat ned själva prestationsmomentet och lagt fokus på de sociala och hälsomässiga aspekterna. I ett protokoll från Vätternrundankommittén 1988, några år innan cykelloppet Tjejvättern startade, talas det också om en explicit efterfrågan från kvinnor på ett kortare lopp, eftersom de ”inte har möjlighet att lägga ned så mycket tid på träning som behövs för att klara av Vätternrundan. De flesta är dubbelarbetande” (Vätternrundans arkiv).

Idag talar arrangörerna gärna om tjejloppen som ”instegslopp”, som leder till ökat antal kvinnor även i de mixade loppen. Trots det är normen för motionsidrott och motionsloppsdeltagande – liksom för idrott i allmänhet – fortfarande en man. Tjejloppen har, bl.a. genom sina kortare distanser, betydligt lägre status än ”originalloppen”, liksom tävlingsklassen för damer har lägre status, delvis av samma orsaker. Fortfarande protesterar dock kvinnor mot detta, t.ex. genom att genomföra herrklassen iförd förklädnad, precis som kvinnliga deltagare förr i Vasaloppet. Maratonbloggaren och journalisten Petra Månström beskriver just en sådan aktion vintern 2010 under rubriken ”Skäggkuppen i Bore Cup” i sin bok Det är bara att springa. Hon frågar sig ”varför damerna i tävlingsklassen bara får springa hälften så långt som herrarna. Och omvänt: att tävlingsherrarna ’måste’ springa 10 km.” (Månström 2014)

Här sätts villkoren för kvinnors respektive mäns motionsidrottande och deltagande i olika lopp tydligt i fokus. Vilka personer är det som förväntas göra, vilja och kunna vilka saker? Vätternrundans/Tjejvätterns arrangörer uppfattade vid 1990-talets början att det fanns en efterfrågan efter ett kortare cykellopp, som baserades på kvinnors livssituation och levnadsvillkor i övrigt. Delvis blev alltså tjejloppen svaret på samhällets könsarbetsdelning och bristande jämställdhet, på en situation där kvinnor inte hade (eller uppfattade sig ha) tid och möjlighet att förbereda sig inför ett långt och krävande lopp – men ändå ville ha ett träningsmål och en rejäl utmaning, utifrån de ramar och träningsvillkor som definierades av ansvar för barn, jobb, hem och sociala relationer.

Att tjejloppen fortfarande är mycket populära indikerar att läget inte är så värst förändrat. Det finns en allmän uppfattning om att jämställdheten ständigt förbättras och att kvinnors positioner flyttas fram, men villkoren för kvinnors och mäns motionsidrottande, och de vardagliga villkor som reglerar och bestämmer dem, har trots allt inte förändrats så mycket. Visst finns det allt fler kvinnor i Sverige som springer maraton och halvmaraton, cyklar och skidar långlopp, osv. – och som har detta som en stor och viktig, tidskrävande och resursslukande del av sina liv. Men för många kvinnor med jobb och familj gäller fortfarande att träning är något som kläms in mellan andra åtaganden: på luncher, morgnar och sena kvällar, när barnen sover – sällan som ett prioriterat långpass på helgen.

Begreppet ”memil”, medelålders man i lycra, befäster situationen. En ny sorts manlig (vit, medelklass) dominans har vuxit fram, inte minst kring storstäderna. Numera tränar (och tävlar) en allt större andel av svenska män i 40-årsåldern på ett sätt som tidigare enbart tillhörde eliten – och med allt dyrare utrustning. Det vi ser är en motionsutveckling som kräver ekonomiska resurser av sina utövare och här blir villkoren för vilka som kan delta synliga. Det handlar om både klass, etnicitet och kön.

Även om ett ökande antal kvinnor både tränar och deltar i motionslopp på t.ex. cykel och skidor, så är det symptomatiskt nog framför allt inom löpningen – den minst utrustningskrävande och mest flexibla konditionsgrenen av alla – som kvinnor hittills har haft möjlighet att ta plats. När en kvinna som den i mitt inledande exempel, om hon så önskar, självklart kan inkluderas i motionsidrottarens, loppdeltagarens och elitmotionärens memilbegrepp – som en medelålders mamma i lycra – och på så sätt röra sig mot motionsidrottens normerande mitt, den dagen har vi kommit en liten bit på väg mot kroppslig, kulturell och idrottslig jämställdhet!

Referenser

Lindelöf, Karin S., 2015. ”Lady Långdistans, Ladylufsen and Kvinnor Kan. Ethnological Perspectives on the Rise of Women-Only Sports Races in Sweden”, Ethnologia Scandinavica. Vol 45.

Månström, Petra, 2014. Det är bara att springa. En intervju- och inspirationsbok. Lund: Karavan.

Vätternrundans arkiv: Protokoll 1988-03-16, Bilaga 1.